Om Självupptagenhet

Detta är ett "lite laddat" ämne. Men man kan verkligen bli självupptagen i mycket här i livet. Den kan gömma sig under mycket! Som.. En Karriär,  personliga problem ( navelskåderi)  " viktighet " sin stjärnstatus, begåvning  mm. Men! Målet måste väl ändå vara att hitta en balans i ett in och utflöde här i livet. Det finns en liknelse om att ett vatten som står helt still. Med enbart ett inflöde " blir övergött". syret i vattnet försvinner och växter och djur kan inte leva där. Lite samma " unkenhet" tycker jag mig känna med liknande människor.. Det blir inte fräscht! Finner vi kanske balansen genom att ta in uppskattning, bekräftelse men också att ge det vidare till andra?! Kanske man genom att vara mer generös med det man har, det vi besitter blir lite mindre självupptagen. Jag vet inte. Men jag skriver om det idag för jag tycker det blir ett problem. Om vi hela tiden ska vara världens centrum,  blir det övervikt på hela " släpet " om man går för mycket in på individualism. Jag,mej mitt. Men! hur kul blir det i slutänden? När man sitter där med den perfekta kroppen ( six pack på magen) men bara är ett skal. Med den där feta lönen som spenderas på mer av " det egna".  nej, balans. Att bli lite mindre viktig. Att bjuda på något. Att besöka ett land som är väldigt fattigt. Du går aldrig oberörd från det. Att lyssna på någons smärta en stund. Att sätta sig in i en annan människas situation får ditt eget att faida ut lite i det mötet. Vi är viktiga .. Men! inte så hiimla viktiga egentligen. Om inte jag gör det så kommer nån annan att lösa det. Jag försöker verkligen att finna en balans mellan Hero och vardag mellan att "ta hand" om och att låta sig bli omhändertagen .. Så mitt liv blir mer som ett rikt vatten och inte sådär unket.. självkänsla ja. Självförtroende yes. Men självupptagenhet?? Kram