Ibland känns vissa utmaningar som " ett stort berg " som bara ska bestigas. Jag tillät mig att känna så inför en tenta i höstas och det gick inte alls bra att plugga inför den.. :/ blev mer pluggångest än resultat den gången! Denna veckan tillät jag inte den att lamslå mig på samma sätt, utan har försökt plugga i etapper. Det är skillnad och jag känner mig mer lugnt inför det. För kanske, sitter det så mycket i vår egen tanke..vår inställning inför utmaningen? Hur vi "tänker oss igenom" den.. Kommer aldrig att glömma när jag gjorde något som för mig kändes totalt omöjligt då jag först såg det.. Jag och en vän stod vid foten av Sinai berg. Ja. Wow! Det var vi och ca 2000 andra som tänk att vi skulle ta oss till toppen och se gryningen där uppe! Det var jag och min vän, en italienska, ett äldre par och två par i Från Norge om jag minns rätt.. Och vår guide. Jag minns den klara kalla luften som mötte oss när vi steg ur bussen. Det enda som lös upp vägen var våra ficklampor och vi skulle gå i etapper ända upp till toppen. Jag kände mig ganska liten när jag tittade uppåt och möttes av denna enorma stjärnhimlen! En wowupplevelse :) Vi skulle gå i vår "egen takt" och vid varje milstolpe skulle vi samlas upp så att ingen kom ifrån gruppen. Vår guide var helt fantastisk. Hans "vakande" över oss var med högsta ansvarskänsla. Han hette Mohammed och var beduin. Han kunde fem språk och underhöll oss med roliga berättelser och sitt glada humör. Luften var så klar, tunn! Ju högre vi kom desto tunnare blev den.. Var nästan svårt att andas i början. Jag tänkte flera ggr. Jag klarar inte det här! Samtidigt.. Jag vägrar ge upp! Jag ska! Bestiga det. Kampen mellan tanken och viljan var - intressant.. ;) " jag kommer aldrig ta mig dit upp" - jo, " ett steg i taget" kämpa vidare, du klarar det".. Jag vet att den lärdom jag tog av min upplevelse vid Sinai var. Att allt går! Om jag bara fokuserar på - ett steg i taget! Och envist fortsätter. Vid ett tillfälle när det var lite ljusare, såg jag berget.. Tittade upp och fick som en övermäktig svindel ( fast uppåt ;)) Den gjorde mig maktlös.. Kommer Aldrig kunna ta mig dit upp! Min guide sa.. Titta inte upp, sätt fokus på dina egna fötter. På varje steg. Step by step.. You will make it. Och kanske är det så - vi måste se på svårigheter slog det mig!! I etapper. Ett steg i taget, inte låta maktlösheten lamslå oss. Ibland timme för timme! Day by day. Tänker särskilt på
Dej idag I-M! Med din sjukdom.. steg för steg min vän. Ge inte upp! Du är stark. Att ta dig igenom och att berömma sig själv för olika etapper man klarat! Tror vi gick i 5-6 timmar den natten.. Sista biten var på små stenblock och smala stigar. Vi mötte människor som var på väg ner.. En afrikansman såg min trötta uppsyn och peppade mig - Dont give up My friend.. Only 15 min to the top! Dont give up.. Hans ord styrkte mig! Vi var många där den natten! Alla delade vi utmaningen, främlingar excisterade inte -vi blev medvandrare med ett gemensamt mål i sikte den natten.. Det var för mig en stark upplevelse. Det går knappt beskriva hur det sedan kändes att stå där längst uppe och nästan se ner "över molnen" :) känna att jag lever! Jag gjorde det! Och sakta sakta se solen stiga upp och komma med ljuset över denna nya dag! Så vackert! slitna men lyckliga äventyrare satt tillsammans på toppen och det kändes stort. Det var lite som ett avstamp för mig personligen. Det gjorde något med min egen inställning .. Jag kan så mycket om jag bara bestämmer mig! fokuserar på varje steg. "My darling we can reach the mountains".. den upplevelsen, blev en låt som vi fick till sen när vi kom hem till
Sverige. Om att tron på något du inte vet, ändå kan ta dig över och igenom. Och om att kärleken kan övervinna allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar